Första dagen för hösten avklarad och jag sitter med andan i halsen. Det var inte föreläsningen som var jobbig. Det var inte särskilt tråkigt alls med konsthistoria. Inte heller den patetiska ursäkten till laxskiva för sextiofem kronor upprörde mig. Nej det gick bra alltsammans. Så när som på en sak.
Jag kände mig som ett ufo.
Inget ljud verkade komma gratis. Man känner sig tillslut korkad som svarar på saker man inte riktigt vet vad det var. Själva lektionen var ingen utmaning. Men allt runtomkring. Att träffa klasskamraterna har jag längtat efter men nu när jag stod framför dem och skulle prata, skämta och delta igen så kände jag mig mer hörselskadad än någonsin.
Sådant är jobbigt. Och jag har ingen att säga det till. Det går liksom inte att flika in det i diskussionen. Som om man pratade med sin spegelbild.
Snacka om old news.
”Jaha, hörapparat. So? What else do you got?”
Man inser att man är hörselskadad varje dag. Det är det som kallas att leva med det. Vissa dagar är tuffare än andra. Sådär helt utan anledning.
Det är nog det värsta av allt.
Haha hej!
Så du läser konsthistoria du med? Jag gör det med, jag går samhäll-kultur och då har vi det som ett ämne. Fast du är ju något äldre än mig.. ;)
Hejsan. Nja, jag läser ju bara konst/att-uttrycka-sig-i-bild tillfälligt, som en del av en längre utbildning.
Vi har ungefär samma problem, du och jag. Också alldeles för hörselskadad för mitt eget bästa. Been there, done that, allså.