Jag har så höga ambitioner att det ibland knäcker mig. Jag lägger en ofantlig, inte bara ett adjektiv, press på mig själv. Den är närmast omänsklig. Min kära mor påpekade en intressant sak nyligen. Om jag påstår något och sedan snabbt motbevisas blir jag förbannad. Jag kan bli riktigt odräglig. Men saken är den att jag blir inte sur på personen. Jag blir sur på mig själv för att jag hade fel, på att jag inte räknat ut det själv.
Så frågan lyder: Är en perfektionist i spegeln verkligen perfekt?
Vore han perfekt hade han inte tittat in i spegeln alls.
*Knaak*
