Nightingale

De finns de som säger att folk är likt fågelsång olika. Olika fåglar. Olika toner. Jag har aldrig vetat vilken fågel jag är.
Jag har sällan hört dem. Det är nu på senare tid jag kan på grund av ny teknik höra fågelsång. På Öland sjunger de hela tiden. Var du än är, vilken tid på dygnet det än är, så hör du dem. Det är vackert tycker jag. Det är min symbol för vad som är möjligt. Det jag inte kunde höra för några år sedan. Det hör jag nu.

Sista kvällen på Öland. Sista natten med gänget. Jag satt och såg på TV. “Sjätte Sinnet” för att vara exakt. Jag kunde inte sluta irritera mig på de logiska luckor som finns i den filmen. Lite sådär för mig själv radade jag helt kliniskt upp alla uppenbara problem och muttrade att jag minsann aldrig hade släppt ifrån mig ett manus med så många logiska fel.
Sommaren som äntligen hade kommit till Öland lyste upp kvällen sådär mjukt som bara en Öländsk försommarsol kan göra. Mjukt, varmt och doftandes av syrener. Precis när Bruce Willis skulle förklara för pojken hur hans föräldrar betedde sig, och varför, knackade det på dörren. Det var telefon till mig. Jag lyfte luren och uppmanades att komma till B-huset. Var ligger det? Men bara för att jag aldrig varit där. Okej. Jag kommer.

Min mor berättade för mig om näktergalen en gång. För jag hade aldrig hört den. Hur den sjöng så vackert och så olikt andra fåglar. Som om den var skadad. Trasig. Som om den hade något fel, men som var vacker ändå. Det var omöjligt att missa den sade hon. Hon sade också att det var något sorgligt över en näktergal och dess toner.

På med jacka och ut i kvällen. Solen stod lågt och fick nästan det höga gräset att vaja fram och tillbaka i det gula solskenet. Fåglarna var där. Jag hörde dem. Trots den sena kvällen sjöng de. De var färre nu. Såhär precis kring mörkrets intåg. Suset i de gröna löven och de skiftande färgtonerna gjorde att jag stoppade ned min mp3-spelare i fickan. För en gångs skull. Och njöt av promenaden.

Vi satt i ett av studentrummen. Kläder och personliga tillhörigheter låg i städade högar på golvet. Packning. Fyra personer satt i sängen. Samma personer som ätit tillsammans på hotellrum i Paris. Samma personer som nu skulle spridas med vinden efter den sista natten.
Allt och inget var relevant. Att kunna prata med människor om ingenting, och vara bekväm är mer sällsynt än vad man kan tro. Vi gjorde fruktsallad mitt i natten. Gick alla fyra mellan husen. I den tidiga sommarnatten satt vi och hittade på kedjedikter och skrattade.
Efter några timmar tvingades vi inse att sista natten var slut. Det var dags att sova. Det var ju en dag imorgon också. Men jag och Min Fackla gick en sista gång upp till verandan. Den breda amerikanskt inspirerade verandan till Gula Villan. Skrivarskolans hus. Vi satt på räcket mitt emot varandra och bara fanns. Existerade. Tillsammans. Händer som kramar om varandra hårt. Ljuset som föll över henne. Minnen.

Jag led när jag gick hem. Det gjorde ont. Av så många anledningar. Utöver den uppenbara. Jag kände mig trasig. Som om någonting fattades helt plötsligt. Himlen hade nu skiftat till en azurblå nyans mot horisonten. Jag kollade på klockan. Tre. På morgonen.
Jag är döv. En katastrof. Mitt handikapp hindrar mig från att göra många saker. Jag mår psykiskt dåligt ibland. Känner mig handlingsförlamad i vissa situationer. Anser att jag inte är värd både det ena och det andra. Men det gäller att acceptera sig själv. Att veta vem man är. Vilken fågel. Och stå för det. Och ibland händer det att man möter personer som visar vem man är. Som visar vägen. Som en fackla.

Allt detta svävade inom mig denna promenad. Hur facklan gled ur mina händer. Det var då jag hörde den. Näktergalen. Först trodde jag det var någon som lämnat ett fönster öppet. Ljudet var inte verkligt. Jag såg mig om. Helt stilla. Och tyst. Förutom sången. Just det. Sång. Inte fågelkvitter. Utan en lång sorgsen sång som nästan skar igenom hjärtat. Och det var då jag visste. Vilken fågel jag var.

Jag är en näktergal.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

2 reaktioner till “Nightingale”

  1. Wow! Jag finner faktiskt inga perfekta ord att skriva. Jag bara sitter här och wowar, jag kan inte få in hur bra du skriver. Det är som att läsa en bok och man målar upp egna bilder för allting beskrivs så exakt. Wow.. nu har jag hamnat i våldet att läsa din blogg. Från början till slut

Kommentarer inaktiverade.