Mina strider och kaffet

Sorlet. Det förbannade sorlet. Alltid finns det där. Det tar bara olika skepnader för att sedan komma och banka på mitt huvud. Det går inte att sålla sorlet. Det förbannade sorlet.

Kaffekoppen värmer min hand. Det doftar kladdkaka och morotskaka och mackor och cafe au lait. Sorlet är inte mindre här. Egentligen. Men kaffe är gott. Det duger ganska bra. Striderna blir vad man gör dem till.

Jag älskar att fika. Rent generellt sett så är fikandet en social form som jag kan hantera. Jag känner mig så fruktansvärt handikappad i min generation. I min umgängeskrets. För fika är inte direkt den sociala form man ska viga sig åt. Såvida man inte böjer definitionerna och möblerar om värderingarna kaffe, öl och efterfest. Det är fest som gäller. Krogen som gäller. Och dansgolvet. Tre ställen jag inte klarar av. Jag trodde det. Ända tills jag en sen novemberkväll fick gå hem själv genom hela staden i dalande tårar och rinnande nysnö. Aldrig har en insikt gjort så ont som då. Hela kvällen skrek i mina öron. Det vrålade. Den stora kapphallen utanför krogkomplexet hade varit fullpackad. Med folk som ville in. Och en pojke som ville ut. Bara ut. Vilken jacka tror ni de satsade på att hantera först? Det var nog de längsta tjugo minuterna i mitt liv.

En servitris kommer och dukar av bordet på överflödiga saker. Hon ler brett och säger något. Jag svarar något. Och diskussionen förblir höjd i dimma. Men jag tänker inte känna mig hörselskadad här. Inte idag. Jag väljer mina strider. Och då är jag inte hörselskadad. Inte idag. Inte nu. För kaffet är ju faktiskt gott.

Jag saknar en annan hand. Mest av allt i världen vill jag att min hand ska bli saknad. Av någon annan. En hand som förstår. En hand som känner. Men jag vågar aldrig räcka efter den. Inte ens med ett ord eller en rörelse. Det går inte att sträcka ut händerna. Utan de klamrar sig fast kring sin kopp. Koppen med förutsägbarhet.

Det går inte att sålla. Sorlet. Aldrig kommer det att gå. Och jag kommer få gå hem ensam fler gånger här i livet. Jag är van nu. Man låter det bli ett mönster. Även om jag inte vill något annat hellre än att hålla handen. Även om man vill hamna på rätt sida om frågan ”Kan du hålla min väska åt mig?” Trots att man saknar en hand så mycket att saknaden i sig skulle kunna hängas på krok innan sängdags. Så låter man det bli ett mönster.

För man tänker att striderna blir vad man gör dem till. Bry dig inte så mycket. Så slipper insikten göra så ont nästa gång. Men någon gång ska jag få ordning. Någon gång ska jag få ordning på sorlet. Jag väljer bara mina strider.

Kaffet duger gott medan jag väntar.