Det tog ett tag.
En stund.
Innan jag mindes. Innan jag förstod vad det var med detta datumet. Vad som var speciellt. Men nu minns jag, än bättre. Faktum är att jag har tänkt på det hela dagen. Jag såg annonsen som min syster satt in i morse. Den var så vacker. Så fruktansvärt vacker och hjärtskärande.
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan ljuset slocknade.
Faktum är att jag aldrig saknat honom på det sättet. Han fattas inte mig. Men han fattas min syster och det krossar mig. Det krossar mig att hon lider. För jag älskar min syster så. Och de älskade varandra.
Jag minns vad jag tänkte. När jag satt bakom henne. Hennes långa blonda hår skakade. Hela hon skakade. Hon grät något fruktansvärt. Och jag knöt bara händerna.
Jag minns vad jag tänkte. När vi gick fram genom havet av blommor upp för de fåtalet trappsteg, hela vår familj. Jag, mamma, pappa och min andra syster. Alla andra grät. Jag gjorde ingenting. Jag hade gråtit lite. Jag hade hulkat och skakat lite. Men när jag gick fram grät jag ingenting. Alla lade sin ros på locket. Jag med. Men.
Jag minns vad jag tänkte.
Din jävel.
Fy fan för dig. Hur fan kan du göra så mot min syster?
Det tänkte jag. Det gör jag inte längre och jag vet idag, året senare, att det handlade om en oerhörd storebrorsinstinkt. Allt som fick någon jag älskade att gråta så mycket, hatade jag. Men det var då. I just det ögonblicket då jag fick en oförklarlig vilja att axla alla smärtor min syster kände om jag bara kunde. Jag hade gett allt. Det hade jag gjort idag också.
Men jag hatar honom inte idag. Jag saknar honom. För att han älskade min syster och betydde så mycket för henne. Idag minns jag allt. Hur ljuset så plötsligt kunde slockna. Och med ens vill jag berätta för världen hur mycket jag älskar den. För idag minns jag hur skört ljuset är.
Idag minns jag.
Att ingen låga ska tas för givet.