Priset på en brandslang

Med den historia vi har kan jag inte begripa EU-kritiker.

Jag följde valvakan i ren skräck. Tillslut gjorde jag som ett helt land verkar ha gjort. Bytte kanal till Notting Hill. Jag klarade inte av att titta mer. Vi verkar alla byta kanal. Och nu står vi här. Med ett parti som jublar med franska Front National.

Om jag inte missminner mig var Front National ett av skräckexemplen på Europas rusande högextremism när jag gick statsvetenskap för något år sedan. Min professor sade redan då att man visste vad som skulle ske. Det svarta blocket skulle bli större och inte längre vara en grupp extremister utan ett block med samma inflytande som vilken grupp som helst. En grupp som exempelvis Gyllene Gryning hör till. Där handlar det inte om nationalister, om välskräddade kostymer över tveksamt förflutet och försiktig retorik. Där handlar det om nazister. Inget annat.

Det mest upprörande med valvakan var SVT:s ovilja att använda det ordet. Nazister. När Gyllene Gryning kom på tal tassade man runt ordvalen. Man kallade dem för högerextremister. Det är inte bara helt fel, utan dålig journalistik. SVT ska vara ”opartiskt och sakligt”. Man ska ”granska och debattera det som händer i Sverige och omvärlden”. En opartisk bedömning är att tala sanning. Det gjorde inte SVT under valvakan. Man ljög. Man kallade den tungt kriminella för ”lilla gubben”.

Det allt detta verkar peka mot är en allmänt negativ inställning till det Europeiska samarbetet. I Storbritanninen gick UKIP till val på en antieuropeisk retorik. SD:s stora punchline med sin slapstick-komiskt svaga reklamfilm var att minska EU:s inflytande.

EU är och har alltid varit ett fredsprojekt. Den Europeiska kol- och stålgemenskapen grundades 1952 och anses i stort som föregångaren till det vi idag kallar för EU. Främst skapades den för att hålla koll på skeendena i Europa. Vi hade nyss gått igenom ett andra världskrig och behövde hålla koll på relationerna mellan bland annat Tyskland och Franrike. Det var en övervakning av produktionen men egentligen en övervakning av freden. Det var en försäkran om gränserna.

En försäkran som idag inte tycks säker i världen. I Ukraina sker saker som är skrämmande likt det vi en gång gått igenom i Europa. Och ingen vet egentligen vad som kommer att hända. För ingen kan säkert säga vad Putin vill. Vilket är ett tecken på att vi är på väg åt fel håll.

Med allt som sker i Ukraina, med vår historia, så förstår jag inte hur man kan vara EU-kritisk. Hur man kan vara emot samarbete. Oavsett skala. Oavsett de inbillade intrången. Att vara emot EU är att, rätt och slätt, vara emot samarbete. Priset vi kan få betala är inget taget ur sagoböckerna utan ur historieböckerna.

1941 vädjade Europa till USA. Vi hade problem. Krig höll på ett bryta ut och de som skulle komma att bli allierade behövde hjälp över nationsgränserna. Men USA var inte intresserat. Det som hände där borta på andra sidan atlanten berörde inte dem, ansåg man. Man ville rå om de sina och inte blanda sig i. Men så ändrade man sig tillslut. Den 11:e mars 1941 stiftade man The Lend Lease Act, till den amerikanska allmänhetens förtret. Lagen gjorde det möjligt för USA att låna ut krigsmateriel och råvaror till de allierade trots att man i kriget var neutralt. Franklin Roosevelt höll ett tal till nationen som i praktiken mynnade ut till följande citat.

”När din grannes hus brinner, bråkar man inte över priset på en brandslang.”

Varför ska vi vara en del av EU?

Varför ska vi hjälpa varandra?

För att vi kan.