Om att gå genom tunneln och känna sig anklagad

När jag är ute och går stannar jag under tunneln och tittar upp på texten. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det känns som att det inte borde vara så här.

Campus är en bubbla. Alla studenter vid Linnéuniversitetet i Växjö vet vad det innebär. Det är ett gammalt uttryck som beskriver den overklighetskänsla som man omges av. Det är så vedertaget att det har förevigats i klassiskt klotter. Universitetet ligger vid teleborgsvägen. Den utgör gränsen mellan campus och omvärlden. För att ta sig in och ut från campus behöver man ta en av två tunnlar under vägen. Längre än någon kan minnas har det stått klottrat ovanför tunnlarna: ”In i bubblan”. När man lämnar campus har det stått ”Till verkligheten”. Halvannan månad kom kommunen och tvättade bort klottret. Nästa helg var det tillbaka. Tillslut bestämde man sig för att måla dit det permanent och bubblan var nu en del av verkligheten.

Jag har stått i kö för en bostad i 2600 dagar. Det betyder att jag har stått i kö i ungefär sju år. Missförstå mig inte. Det finns lägenheter man kan ta. Men med det begränsade urvalet innebär det att jag hade fått ta en lägenhet med hälften så mycket poäng och tre och ett halvt års köande hade varit förgäves. Och även om jag har varit en god student med sparsamma vanor har jag inte den miljon jag hade behövt hosta upp för vilken tvåa som helst i staden. De nya lägenheter som byggs ska vi inte ens tala om. Studentbostäder med kvadratmeterpris i klass med huvudstaden är inte ens i närheten av de månadshyror som nybyggnationerna kräver.

För att få behålla en studentbostad måste man studera vid universitetet. Granskningarna av detta har blivit hårdare och kraven strängare. Jag är färdig med mina studier i allmänhet och livet på campus i synnerhet. Jag arbetar på en reklambyrå. Men för att inte bli utkastad från min bostad måste jag studera på halvtid samtidigt.

Jag är inte riktigt som alla andra. Jag har ett handikapp. Jag är döv på mitt högra öra och jag har en nedsättning på mitt vänstra. Det innebär att vardagliga saker som samtal med kollegor och kunder blir en kraftansträngning. Det är så mitt liv är och jag kan inte låta det hindra mig om jag vill vidare.

Någonstans här blir det tydligt med arbetsbelastningen som den första anställningen innebär, med handikappet i vardagen och det trånga boendet att jag har problem. Någonstans här blir det tydligt att jag behöver hjälp. Jag är över lag dålig på att be om hjälp. Jag har fått klara mig själv och släpper ogärna in någon. Min erfarenhet med institutioner har varit sådär. Men under pressen av att prestera i mitt livs första anställning bestämmer jag mig för att jag måste se mig om efter vad som helst som underlättar vardagen lite grann.

Så jag pratar med kuratorer, audionomer, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Särskilt i fallet med de två sista är mönstret tydligt när jag sitter i deras soffa och de tittar på mig med smala ögon över formulär. De frågar mig alltid samma sak. När jag berättar om hur länge jag har studerat. Om hur mycket jag jobbar och hur noga jag är med att pussla ihop allt. De säger olika ord, bygger olika meningar. Men frågan är alltid lika underförstådd som anklagande.

”Vad gör du här?”

Du har ju ett arbete. Du har ju en bostad. Du berättar ju hur duktig du är. Du vet ju hur du ska parera ditt handikapp med vardagen. Varför kommer du till oss? Varför behöver du hjälp? Jag måste försvara mig. Jag måste gång på gång förklara mig. Bevisa att jag faktiskt är handikappad. Bevisa att jag faktiskt har svårt att höra. Förklara att även om jag pratar normalt, ser normal ut och bor och arbetar normalt så har jag ett handikapp. Att arbetet med att hålla upp fasaden är större än mängden energi som det finns att ta av. Det är därför jag är här.

När jag är ute och går stannar jag under tunneln och tittar upp på texten. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag fram till samma sak. Det känns som att det inte borde vara så här. Jag borde inte behöva försvara mitt handikapp. Jag borde inte behöva känna mig anklagad av försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Det känns som att sju års köande borde räcka. Jag går genom tunneln med sänkt huvud och tänker.

Det borde vara lättare att lämna bubblan.

På spa med ont någon särskild stans

Mina fötter är inte vackra. De ser för jävliga ut. Jag har aldrig brytt mig om det. Det ska tydligen, dock inte uteslutande, bero på fotboll i ungdomsåren och ignorans därefter. Så när pappa frågade om jag ville följa med på ett dagsspa för att koppla av i mellandagarna menade min mamma att en pedikyr kunde vara en bra idé för oss båda. Pappa körde och jag följde motvilligt med.

När vi kommer dit visar det sig att det bara finns en tid för pedikyr den dagen. Pappa, som är lite snabbare i vändningarna än jag, säger att sonen får ta den och innan någon hinner säga fotbad har de bokat in mig. Klockan ett är det dags. Vi har inte hunnit besöka det romerska badet än så jag är varken badad eller ombytt. Jag byter om snabbt, tar en kort dusch och hasar till spa-avdelningen i badrock och luddiga tofflor. I tre stolar sitter två snubbar. Dem är alldeles uppenbart någon sorts hockeyspelare med mörka röster, garagedörrsaxlar och vinnande leenden. Vi nickar manligt mot varandra och jag sätter mig i den lediga stolen i mitten. Jag försöker sträcka på mig men det är svårt i de äggformade stolarna. Det finns ingen ledig Se & Hör till mig.

Efter flera långa minuter under vilka jag tre gånger bestämt mig för att börja styrketräna igen kommer två kvinnliga specialister och hälsar. Jag var beredd att resa på mig men tydligen hade de kommit för garageaxlarna och jag fick sitta ensam kvar. Någon minut senare kommer så ytterligare en blond tjej. Hon sträcker ut handen och hälsar och ber mig följa med henne. Spa-avdelningen ser väldigt orientalisk ut med dunkelt belysta träpaneler, exotiska ormbunkar och blommor. Det är lugnt och behagligt. Hon visar in mig i ett rum och jag ser genast något som inte stämmer. Ett massagebord. Hon ber mig att hänga av mig badrocken och jag gör som hon säger.

”Det är bara att lägga sig ned där.” säger hon och ler samtidigt som hon tar fram olja.

Jag funderar ett ögonblick på hur man får en pedikyr på fötterna när man ligger på mage men lyder henne. Även när jag lägger huvudet i det runda hålet går hjärnan på högvarv. Kanske ska jag vända på mig vid något tillfälle?

”Har du haft ont någon särskild stans?” frågar hon vänligt och lägger att lakan över nedre halvan. Jag ska just tveksamt svara ”Fötterna?” när jag istället bestämmer mig för att fråga om detta verkligen var det jag skulle göra.

”Ska du inte ha massage?”

”Jag tror jag skulle ha en pedikyr.” svarar jag, men min röst hörs inte lika bra nedbäddad och riktad mot golvet.

”Ojdå.” säger hon sedan, utan att röra en min. ”Då ska du ju inte vara här.”

Med missförståndet utrett tar jag på mig badrocken och mina luddiga badtofflor och passerar ormbunkarna igen på väg till väntrummet. Där sitter mycket riktigt en man med särskilt ont någonstans och jag nickar till hälsning och sätter mig ned. Jag hinner inte börja läsa i den nu lediga Se & Hör från sex månader sedan innan en ny tjej kommer ut och hälsar och frågar om det är jag som ska ha en pedikyr.

”Ja!” svarar jag, lite för engagerat. Hon ler bara mot mig och först då lägger jag märke till hur söt hon är. Hon visar in mig i ett annat rum som är inrett på samma sätt. Men denna gången med rätt möbel noterar jag. Hon plockar bort den dekorativt placerade orkidén från stolen och ber mig att slå mig ned. Till min glädje behöver jag inte ta av mig badrocken för min fotbehandling.

Eller ligga på mage.

Ängen bortom brandbacken

Varje morgon passerar jag samma byggnad på väg till jobbet. Bussen stannar till bara några tvära kast från växjösjön och jag kliver av. Alla går åt samma håll utom jag. De ska till någon av de fyra gymnasieskolorna bortom ängen med solrosor. Det är förvisso vinter och ett tappert snötäcke döljer det som var. Men jag brukar förställa mig solrosorna där i alla fall när jag sneglar bort över brandbacken. Det är vackrare så.

Ensam går jag åt motsatt håll, i rak riktning från sjön, uppför berget till villan. Ett stort hus där en reklambyrå är inhuserad. Några få meter efter att jag lämnat busshållplatsen passerar jag ett äldreboende. Jag går längs med dess kortsida för att ta mig till den gamla stentrappan. Varje morgon går jag där och sneglar in i fönstren. Och varje morgon gör det ont i mig.

De ser ut att ha det bra. Men jag kan inte vara säker. Jag funderar på vad de gör, hur livet ter sig som gammal. Det gör ont i mig att känna hur illa vi har behandlat våra äldre. Det är inte många meter jag går längs med huset, men det känns varje morgon som en hel livstid. Vi och jag vore ingenting utan de som sitter där och behöver hjälp med morgongröten. Men ändå har vi behandlat dem som att nu är det enda som räknas. Är man gammal tillhör man igår.

Det kommer årligen rapporter om vanvård och missförhållanden inom äldrevården. Pengarna räcker inte till och vi kommer inte kunna betala för nästa generation äldre. För varje generation som växer upp och blir arbetsför blir vi mer och mer själviska. Alla vill stå högst upp på behovstrappan och förverkliga sina drömmar. Ju högre upp på behovstrappan man kommer, desto mindre ansvar tycks vi ta. Arrogansen som vi ibland visar mot andra länder i behov av mer grundläggande nödvändigheter som rent vatten och tak över huvudet är beklaglig av flera orsaker. Men den värsta orsaken är hur vi i vår jakt att arbeta, drömma, blogga, fota, och skapa glömmer bort de vi har att tacka för möjligheten.

Insikten blixtrar till i mig varje morgon när jag passerar huset, och jag tänker på mamma och pappa. Innan trappan börjar, bakom äldreboendet, hinner jag skymta ängen igen. Jag ser inte solrosorna längre.

Kanske är det därför jag nästan rusar upp för trappan till jobbet.

På grund av ängen bortom brandbacken.

Din mamma, Italien

Idag har jag suttit och brottats med ett italienskt publiceringsverktyg via VPN till Italien.

Upplevelsen är inte helt olik Italien som helhet.

Det är styrt av ett främmande språk, det haglar svordomar om andras mödrar och det använder sig av ett totalt redundant system som är mer av en filhanterare av containers och HTML än ett de facto publiceringsverktyg.

…okej. Så likheten kanske mest gäller de första två.

Men ändå.

Deras mammor.

Dean-altare

Hej internet.

Ikväll tände jag lite värmeljus. Eftersom jag har böcker överallt numera (i två hyllor) hade jag inte plats för ljusen där jag brukar ha dem. Så jag fick ställa dem framför tavlan med James Dean. Nu ser det ut som att jag hyser ett altare till den döde skådespelaren.

Det var allt.

Hej då.

Vår hemlis

Sitter på jobbet och är nervös. Snart kommer en kollega lämna byrån, samma kollega som hjälpt mig och anställt mig, och lämnar således över arbete till mig. Jag tar inte över hans roll, men kommer få mer ansvar. Det gör mig nervös. Jag gick från att kanske inte ha något jobb alls efter nyår till att ha mer än tidigare. Detta förutsätter ju att jag vet vad jag sysslar med. Men det gör jag ju inte. Men det berättar vi inte för någon. Det kan vara vår hemlis. Okej? Du säger inget.

Nu pratar de om mig.

Schh, jag måste låtsas att jag vet vad de pratar om.