Professorisk generalisering Eller vem fan bryr sig, båda har ju gator och torg

Bo Rothstein är stadsvetare. Igår skrev han en en debattatrikel i GP. Enligt Bos utläggning kan bloggosfären liknas vid ett avlopp som innehåller ”förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar.”

Bloggboomen sågs år 2005 som ett nytt forum för människor att diskutera och debattera och på så sätt utvidga rummet för yttrandefriheten, demokratins grundsten. Men så är alltså inte alls fallet menar Bo Rothstein. Stadsvetaren lyckas här med konststycket att bunta ihop ett helt folk med lika många åsikter som det finns städer, och dra alla över en kam.

Bo, jag vet nog inte lika mycket om staten och dess maskineri som du gör. Men jag kan mina städer.

Och jag har vett nog att skilja på Göteborg och Stockholm.

Det är vägen som är mödan värd

Då var man där igen. I texbearbetandets kreativt brinnande avgrund. Än så länge väntar jag på att kläcka ur mig en mening av värde idag och kanske möjligtvis om min fredagshandikappade hjärna tillåter, formulera den på papper. Men det kanske är för mycket att hoppas på.

Jag har alltid haft svårt att acceptera detta.

Tiden då man sitter och dräller.

Jag har ett skrivbord på en Informationsenhet, ett skrivbord av få, vilket ändå andas lite exklusivitet om man lutar på huvudet till vänster och kisar. Med god vilja tror jag det kallas. Jag har en uppgift att slutföra på tio veckor. Så sitter jag och tänker när jag ska avsluta en mening om folkbokförda barn och deras olycksfallsförsäkring upp till nitton år men inte senare för då slutar man ju blöda när man faller.

Hatar detta.

Så här funkar det nämligen. Det är så här man måste göra. Och man måste acceptera det. Man måste sitta och skriva så jävla mycket man bara orkar med målet att lyckas med formuleringen till budskapet på hemsidan. Allt blir skit. All text blir värdelös och skulle inte ens uppfylla ett pärons högsta dröm att nå bortanför mediebruset. Eller fruktkorgen. Vad fan vet jag.

Du måste skriva nio meningar som inte fungerar för att tillslut få ur dig den där tionde meningen som faktiskt funkar. Skriva, skriva, skriva skit, skit, skit till en enda liten mening blir bra, bra, bra.

Hej, jag är ett Päron och jag är omogen.

Ät mig.

Ergo

Jag tömmer mycket av mina intryck av min första dag i den förtretliga loggboken. Så lite text försvinner ur mitt huvud när jag ska blogga. Men allt kan jag ju inte skriva i loggen.

Som att den här stolen är den mest icke ergonomiska ergonomiska stol jag suttit på.

Jag ser ut som en charterturist som fastnat med benen i värdret för att spärren släppte på solstolen.

Korkad. Jag nickar stelt till en förbipasserande kollega.

Hur fan ska man sitta?

Nu sitter jag här med kaffe och har en kvart på mig innan jag ska på mitt första möte. Trots att arbetsdagen inte har börjat än känner jag mig utmattad. Fast det kanske är adrenalin. Som en sprinter i kommunikationens startblock. Fattar inte varför det berör mig så mycket. Allt. Det är ju bara en praktik.

Inatt drömde jag om att storma ut ur en stor byggnad och möta mig själv. Jag skulle klappa den storögde pojken på axeln och säga att det löser sig och sedan hoppa in i en dyr bil som inte är BMW eftersom jag inte är en idiot.

Man vill ju så gärna tro att det här ska vara början på något nytt. Att det inte ska bli slutet på något gammalt.

Och det vet vi ju alla.

När jag är laddad, då är jag pretentiös.

Så.

Score.