Ängen bortom brandbacken

Varje morgon passerar jag samma byggnad på väg till jobbet. Bussen stannar till bara några tvära kast från växjösjön och jag kliver av. Alla går åt samma håll utom jag. De ska till någon av de fyra gymnasieskolorna bortom ängen med solrosor. Det är förvisso vinter och ett tappert snötäcke döljer det som var. Men jag brukar förställa mig solrosorna där i alla fall när jag sneglar bort över brandbacken. Det är vackrare så.

Ensam går jag åt motsatt håll, i rak riktning från sjön, uppför berget till villan. Ett stort hus där en reklambyrå är inhuserad. Några få meter efter att jag lämnat busshållplatsen passerar jag ett äldreboende. Jag går längs med dess kortsida för att ta mig till den gamla stentrappan. Varje morgon går jag där och sneglar in i fönstren. Och varje morgon gör det ont i mig.

De ser ut att ha det bra. Men jag kan inte vara säker. Jag funderar på vad de gör, hur livet ter sig som gammal. Det gör ont i mig att känna hur illa vi har behandlat våra äldre. Det är inte många meter jag går längs med huset, men det känns varje morgon som en hel livstid. Vi och jag vore ingenting utan de som sitter där och behöver hjälp med morgongröten. Men ändå har vi behandlat dem som att nu är det enda som räknas. Är man gammal tillhör man igår.

Det kommer årligen rapporter om vanvård och missförhållanden inom äldrevården. Pengarna räcker inte till och vi kommer inte kunna betala för nästa generation äldre. För varje generation som växer upp och blir arbetsför blir vi mer och mer själviska. Alla vill stå högst upp på behovstrappan och förverkliga sina drömmar. Ju högre upp på behovstrappan man kommer, desto mindre ansvar tycks vi ta. Arrogansen som vi ibland visar mot andra länder i behov av mer grundläggande nödvändigheter som rent vatten och tak över huvudet är beklaglig av flera orsaker. Men den värsta orsaken är hur vi i vår jakt att arbeta, drömma, blogga, fota, och skapa glömmer bort de vi har att tacka för möjligheten.

Insikten blixtrar till i mig varje morgon när jag passerar huset, och jag tänker på mamma och pappa. Innan trappan börjar, bakom äldreboendet, hinner jag skymta ängen igen. Jag ser inte solrosorna längre.

Kanske är det därför jag nästan rusar upp för trappan till jobbet.

På grund av ängen bortom brandbacken.

Din mamma, Italien

Idag har jag suttit och brottats med ett italienskt publiceringsverktyg via VPN till Italien.

Upplevelsen är inte helt olik Italien som helhet.

Det är styrt av ett främmande språk, det haglar svordomar om andras mödrar och det använder sig av ett totalt redundant system som är mer av en filhanterare av containers och HTML än ett de facto publiceringsverktyg.

…okej. Så likheten kanske mest gäller de första två.

Men ändå.

Deras mammor.

Dean-altare

Hej internet.

Ikväll tände jag lite värmeljus. Eftersom jag har böcker överallt numera (i två hyllor) hade jag inte plats för ljusen där jag brukar ha dem. Så jag fick ställa dem framför tavlan med James Dean. Nu ser det ut som att jag hyser ett altare till den döde skådespelaren.

Det var allt.

Hej då.

Vår hemlis

Sitter på jobbet och är nervös. Snart kommer en kollega lämna byrån, samma kollega som hjälpt mig och anställt mig, och lämnar således över arbete till mig. Jag tar inte över hans roll, men kommer få mer ansvar. Det gör mig nervös. Jag gick från att kanske inte ha något jobb alls efter nyår till att ha mer än tidigare. Detta förutsätter ju att jag vet vad jag sysslar med. Men det gör jag ju inte. Men det berättar vi inte för någon. Det kan vara vår hemlis. Okej? Du säger inget.

Nu pratar de om mig.

Schh, jag måste låtsas att jag vet vad de pratar om.

Livet kom emellan

Antalet gånger jag öppnar ”Skapa nytt inlägg” på den här bloggen är redan få. Jämfört med antalet gånger jag bara stänger fliken igen blir det knappt något kvar. Som nu. När jag har skrivit denna rad vill jag bara stänga ned det igen. Jag vet inte varför exakt. Jag tycker ju om att skriva. Det är inget fel alls på bloggandet som format. Det hade snarare hjälpt mig att hålla igång något som ibland glider mig ur händerna. Kanske är jag för van vid att inte hinna få tag på det igen. En annan orsak är ju såklart att jag tvingats använda sidan som var så personlig på ett väldigt offentligt sätt. Alla som bloggar ur hjärtat vet hur det skapar hjärtsnörp.

Jag har jobb fram till i sommar. Det är den stora nyheten. Jag trodde ett tag att jag var rökt på reklambyrån och skulle ge mig ut på jakt igen på det där sättet som är så svårt, så jobbigt och så hemskt. Jag har bara varit på några intervjuer, men ingen av dem var någon succé. Hela upplevelsen är fruktansvärd. Jag var riktigt nere några dagar. Så till den grad att min syster hade börjat oroa sig. Något hon inte gör i första taget. Det är fint tycker jag. Men jag har jobb fram till sommar och har någorlunda stadig mark under fötterna ett tag till. Jag har jagat lägenhet en längre tid utan framgång men det löser sig.

Jag vet att ni finns kvar där ute. Ni är några stycken. Någon är en trasig relation. Någon är en som aldrig blev. Och någon är blott ett blekt sommarminne. Men visst finns ni kvar. Ibland tänker jag på det vi hade tillsammans. Hur jag skrev och hur ni läste. Tillsammans hade vi något speciellt. Men livet kom emellan.

Och jag hann inte få tag på det igen.