The Dark Knight på besök på campus

När jag står i mitt badrum och tvättar händerna hör jag plötsligt ett fladdrande. Jag tittar upp, in i spegeln men tänker inte mer på saken. Den viner ibland i ventilen så slumpmässiga ljud är inget konstigt. Men så hör jag fladdrandet igen. Något viner förbi utanför badrumsdörren i min hall. Det ska påpekas att min lägenhet i allmänhet och min hall i synnerhet är väldigt liten, mindre än mina föräldrars uterum. Att någon skulle ta sig in utan min vetskap är ganska osannolikt. Med handduken i händerna tittar jag ut i hallen. Ingenting. Jag går in i rummet som är resten av min lägenhet och då ser jag den. Fladdermusen. Den är stor, säkert tjugo centimeter bred och flyger i ilfart runt, runt i lägenheten som om den testar däcken på en racingbana.

Här ger jag ifrån mig ett läte som jag själv skulle vilja beskriva som enbart ett varningsljud för grannar och inte ett spontant uttryck för rädsla för den luftburna vampyren i min lägenhet. Efter att ha duckat in i mitt badrum och begrundat min manlighet för några sekunder tar jag mod till mig och kliver ut. För en sekund tror jag att den är borta innan den syns igen i dunklet och flyger mot mig. Den är säkert trettio centimeter bred. Jag hoppar undan och vänder mig mot ytterdörren. Jag slår upp den hastigt och kliver svärandes mot badrummet igen. Men innan jag hinner in har fladdermusen letat sig ut och tar sig i rasande fart mot trapphuset för att skrämma slag på någon stackars student på väg hem från kvällens fest. Hastigt slår jag igen dörren. Den var stor.

Säkert en halvmeter bred.

Lovar.

No less than the trees and the stars

Go placidly amid the noise and haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible without surrender be on good terms with all persons. Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even the dull and the ignorant; they too have their story. Avoid loud and aggressive persons, they are vexations to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain and bitter; for always there will be greater and lesser persons than yourself. Enjoy your achievements as well as your plans. Keep interested in your own career, however humble; it is a real possession in the changing fortunes of time. Exercise caution in your business affairs; for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals; and everywhere life is full of heroism. Be yourself. Especially, do not feign affection. Neither be cynical about love; for in the face of all aridity and disenchantment it is as perennial as the grass. Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth. Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune. But do not distress yourself with dark imaginings. Many fears are born of fatigue and loneliness. Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe, no less than the trees and the stars; you have a right to be here. And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be, and whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life keep peace with your soul. With all its sham, drudgery, and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.

Max Ehrmann, ”Desiderata”.

Att skriva ett personligt brev med ett plus

Jag försöker just skriva ett personligt brev. Det är stört omöjligt. Jag försöker, som synes nedan, skriva om andra saker för att få det att lossna. För att skriva om sig själv är nog det svåraste som finns. Nu kanske ni undrar hur det går ihop med att ha bloggat om sig själv i sju år. Men det är annorlunda. För i bloggandet brukar det alltid vara mest intressant att framhålla misstag eller brister hos sig själv. Något som gärna ska undvikas när man vill göra sig presentabel inför en arbetsgivare. Det handlar om att förklara varför man verkligen skulle fungera på en särskild arbetsplats. Till detta hör ens goda egenskaper. De goda egenskaperna är för det första väldigt svåra att specificera själv, och för det andra något man sällan skriver om. I mitt fall har jag dessutom en hörselskada. Hade ni träffat mig hade ni frågat ”vilken hörselskada?” och varit fullt övertygade om att jag i hela mitt liv hittat på det hela och bara bar hörapparaten som accessoar. Det märks knappt på mig i dagligt samtal. Men det har sina nackdelar. Jag behöver fokusera väldigt mycket och är van att anstränga mig för att hålla mig på samma nivå som normalhörande. Vissa dagar gör det mig tröttare än andra dagar och vissa veckor har jag mer huvudvärk på grund av detta än andra veckor. Detta är något som en arbetsgivare behöver veta. Men samtidigt har min hörselskada genererat vad jag kallar för positiva saker också. Det har gjort mig till en oerhört fokuserad person. Jag vet alltid att arbete krävs för något. Jag är envis och målmedveten. Det blir en naturlig del av en när varje konversation är en ansträngning.

Problemet är när jag presenterar mig själv som ett CV och ett Personligt brev. Då hamnar gärna hörselskadan bredvid min persona i en kolumn med ett stort minus. För bredvid en annan person med samma färdigheter kanske den kolumnen inte finns. Därför har jag alltid strävat efter att inte utelämna hörselskadan, utan att låta den vara en del av mig som en kolumn med ett stort plus. En kolumn som visar allt jag är tack vare min hörselskada. Inte trots min hörselskada. Samtidigt får det inte ta överhanden.

Men jag behöver berätta om det, för att det ger mig goda egenskaper.

Inte dåliga.

Ingenting är heligt: Ett mjukt paket

Jag slår ihop boken ”Ingenting är heligt” av Dennis Lehane och funderar en stund. Det här är den tredje boken i serien om privatsnokarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston. Det är först sista tredjedelen av boken som den egentligen tar fart i intrigens tvära kast. Men trots att jag tyckte om upplösningen och var nog så överraskad kan jag inte undgå att känna att det är den sämre boken av de tre jag läst. Intrigen är inledningsvis aningen krystad och hårt dragen. 

Kenzie och Gennaro har slagit igen detektivbyrån efter den andra bokens omtumlande händelser och tänker ligga lågt. Men de blir kidnappade och finner sig hemma hos miljonären Trevor Stone som sörjer sin försvunna dotter Desiree. Han har ett vanställt ansikte efter ett mordförsök och tillbringar dagarna i en rullstol. Han är döende. Men han skyr inga medel för att ta reda på vad som har hänt hans dotter och anlitar detektiverna för att dem är ”oförsonliga”. En stor summa pengar och en känsla av kontakt med den döende miljonären gör att Kenzie och Gennaro bestämmer sig för att anta uppdraget att leta reda på Desiree. Spåren leder till den religiösa organisationen Sanningens och uppenbarelsens kyrka i Boston och en klinik för sorgbearbetning. Plötsligt sitter de på planet till Florida i fotspåren efter Jay Becker som först anlitades för att hitta Desiree. Becker är inte bara en privatdetektiv han också, han är även i alla avseenden Kenzies mentor. Men han är nu också försvunnen.

Det jag tycker om med Kenzie och Gennaro-serien är hur medvetet hårdkokt den är. Karaktärerna är lite för smarta, lite för roliga och lite för snygga. De hamnar omgående i trubbel och det är sedvanligt våldsamt. Men för att vara böcker som lever på att vara lika delar skräp- som spänningslitteratur är karaktärerna oerhört väl realiserade. Kenzie, men särskilt Gennaro, är allt annat än så transparent som man kan tro. Dialogen är rapp och ibland rent av rolig och relationen mellan dem utvecklas på ett vackert sätt. Men där de två inledande böckerna i serien hade ett händelseförlopp som alltid kändes följsamt och i sin brutala våldsamhet logisk är kasten så tvära i ”Ingenting är heligt” att jag tillslut inte riktigt orkar med. Nog för att en av de stora behållningarna i Lehanes berättande är hans oförutsägbarhet men här svänger han både en och två gånger för mycket. Vilket är synd. För miljöerna och dialogen är på lika hög nivå som alltid. Det är vad som på engelska kallas för pulp fiction i snygg, elegant och underhållande förpackning. Men paketet är inte lika hårt som vanligt.

En vanlig dag i mitt liv

Jag står i kassan till ICA och får näsblod utan att jag rört en fena mer än normalt.

Manligheten pulserar ut ur näsan som om den aldrig gjort annat. Jag kan inte stoppa det eller använda händerna för att betala. Så jag får helt sonika vända om mitt i folkmassan, nicka artigt och hastigt, och gå mot utgången. Snabbt ställer jag bara korgen med jäst i en gång men inser att man inte kan gå ut där man kommer in. Jag måste genomlida den blödande pinsamheten som är att gå genom kassan. Om jag hade kunnat få luft hade jag suckat. Då kommer det en tant som stod i kön med mig och ger mig en pappersservett utan att röra en min. Hon gör en ansats till att gå, men stannar upp och ger mig sedan hela paketet.

”Du verkar behöva det.”

Ridå.