Sällsynta känslor

Hemma i lägenheten igen, hyper på kaffe, efter en galet intressant morgonföreläsning om politisk kommunikation. Många intressanta tekniker och infallsvinklar, inte minst på reklamfilm för partier. Känner mig engagerad men har ingen aning om hur jag ska använda engagemanget. Det är förmodligen kaffet som talar.

Jag måste komma på ett ämne till min uppsats inom detta och jag har ingen aning. Det finns så mycket att välja på vilket alltid är ett problem inom uppsatsskrivande. Det ska vara så smalt och konkret som möjligt. Jag antar att jag är ovan vid att vara så engagerad i något jag pluggar. Normalt sett har jag en slags mekanisk färdigställandeinställning till det. ”Vad ska göras och hur ska jag göra det?” Men nu vill jag för en gångs skulle göra det också.

Det borde inte vara en så sällsynt känsla.

Somewhere: En subtil och underväldigande besvikelse med några ljusglimtar

somewhere2

Trots delade reaktioner från publik och kritiker gick jag ändå in i Sofia Coppolas film med höga förväntningar. Somewhere framstår med all tydliget som systerfilmen till hyllade Lost in Translation, en film som har blivit en av mina all time favoriter. Kärleksbrevet från Tokyo har en stämning, ett foto och en stillsamhet som är så vackert sorsgen. Små ögonblick av briljant kulturkrockshumor, levererat av en Bill Murray i sitt livs form, varvas med ett trovärdigt porträtt av en superstjärna på nedgång mentalt. Han möter en försummad nybliven fru, spelad av Scarlett Johansson, i ett nytt, stort land och magi uppstår.

Jag ville så gärna att Somewhere skulle ta vid där Lost in Translation slutade. Men filmen känns lika vilsen som Coppolas karaktärer. Filmen följer Johnny Marco, även han en filmstjärna, denna gång i L.A. Jag tror i alla fall att han är en filmstjärna men egentligen ges vi få bevis på om så är fallet. Detta gäller mycket i filmen som har tagit de mest subtila delarna av Lost in Translation och brett ut dem över en hel film. Coppola vill så gärna berätta med undertext att hon tillslut glömmer bort att ge tittaren någon fom av rikting. Vi vet genom filmen inte så himlans mycket om var superstjärnan kommer ifrån, vad som har gjort honom till den han är eller varför han tillslut hamnar på sitt hotellrum gråtandes över att han ”har blivit ingenting.” Detta är nämligen vad filmen handlar om. Johnny knullar runt och super men det är tydligt att han är tom inombords, när dottern kommer på besök tvingas han utvärdera sitt liv och komma till insikt med vad han egentligen håller på med. Och det är allt. Filmen börjar med Johnny, spelad av Stephen Dorff som gör det bästa av rollen, körandes runt, runt med sin Ferrari vilket beskriver filmen som helhet.

Filmens enda egentliga behållning är de få gånger dottern Cleo är närvarande. Elle Fanning lyfter filmen var gång hon skuttar in i bildrutan som en stark kontrast. Det är i scenerna mellan far och dotter som filmen faktiskt fungerar men deras relation blir alldeles för mycket av en parentes. När hon lämnar pappan för att åka på läger inför sista akten ropar Johnny efter henne ”I’m sorry I havent been around” och jag sitter och tänker, för guds skull låt inte henne åka.

Jag tycker väldigt mycket om Sofia Coppola, Lost in Translation är film nog för att stå fast vid det, men Somewhere är något av ett introvert och sömnigt snedsteg. Istället ser jag fram emot The Bling Ring som nyligen plockades upp av A24 Films. En distributör som verkar ha extremt god smak.

Cloud Atlas: ambitiös men huvudlös resa som framstår som en improvworkshop av fantastiska skådespelare

cloud-atlas-trailer-2137111110

Syskonen Wachovski har en väldigt tydlig stil. Både The Matrix och V för Vendetta bär deras tydligt framtidsdystopiska stämpel medan de river i ämnen som utseendefixering, folkets vilja och vad verklighet egentligen är. Därför är Cloud Atlas något av en överraskning rent stilmässigt. Filmen har visserligen samma dystopiska drag i en av sina många storylines men spänner i övrigt över stora tidsperioder. Baserad på en hyllad bok med samma namn är det en ambitiös filmatisering. Den berättar om ett antal karaktärers parallella resor i vitt skilda tidsepoker, från den amerikanska söderns slavhandel med Jim Sturgess (21One Day och kommande Upside Down) i fokus via en pulp fiction-doftande journalist spelad av Halle Berry på 70-talet till den äldre författaren Jim Broadbent (Moulin Rouge, Gangs of New York) med en livsberättelse i modern tid. Vidare går tåget till den tidigare nämnda dystra framtiden för artificiella livsformer i ett futuristiskt Seul med Tom Hanks som något av centralfigur i ytterligare en parallell berättelse och flera andra stora namn i biroller. Framförallt en energisk Hugo Weaving gör både en och annan fantastisk roll. Flera skådespelare spelar nämligen flera karaktärer i en berättelse om hur lika vitt skilda livsöden kan vara.

Det är fantastiskt att se Tom Hanks som jag saknat en tid, han är sedvanligt proffset som levererar. Ben Winshaw (Skyfall) gör knappast bort sig och Hugo Weaving har hur kul som helst, särskilt i ett segment där han i blond peruk och högklackat tydligt kanaliserar Nurse Ratched från Gökboet. Men som ni märker är det något av en röra till persongalleri som man kastas in i. Och det är detta som är mitt problem. Jag är inte en dålig filmtittare, jag kan förvisso vara rätt trög, men jag är en engagerad filmtittare. Cloud Atlas kräver dock oerhört mycket av sin tittare i sin långa form och ger inte tillräckligt mycket hjälp för att hålla isär trådarna. Tittaren får ingen som helst payoff för att sitta igenom filmens 172 minuter som enkelt hade kunnat vara en halvtimme kortare utan att förlora innehåll. Flera av berättelserna är dessutom oerhört underutvecklade medan andra väger över (Jim Sturgess inledande segment känns slapphänt och väldigt oengagerande, medan Susan Sarandon får brottsligt lite screentime). Man har tagit i ändra från magtrakten och målat med alldeles för bred pensel. Det är överambitiöst, obalanserat och en film som kräver alldeles för mycket av tittaren och visar under resans gång mycket lite av vad den få i gengäld. Skådespelargalleriet är enastående och många av dem ger underhållande prestationer. Men det går inte att komma ifrån känslan av att det mest är en improvisationsövning mellan skickliga oscarvinnare där de skojar med varandra en stund och sedan går och skämtar vid kaffeautomaten. Det är tydligt att det är en svår bok att filmatisera, och ansträngningen är beundransvärd, men Cloud Atlas förstärker bara känslan av att vissa böcker inte borde röras och att ambition inte alltid är av godo.

Särskilt om den är huvudlös.