(Danska) tankar på en byrå

Sitter på jobbet och tankarna vandrar än åt gamla minnen, än åt datorn som står där hemma och krånglar. Det senaste i bygget är att moderkortet är en liten bitch. Vi får se hur det blir med det där. Men man blir ju besviken när man två kvällar i rad hoppats få installera Windows och se hur fort det går med en SSD och två kvällar i rad fastnat på något som krånglar, krabbar eller bökar. Ikväll ska vi ge oss i kast med den igen och se om vi kommer en bit till.

Vidare har jag fortfarande inte fått definitivt besked från min examinator vilket innebär att jag inte kunnat publicera min uppsats än. Detta trots att några andra redan fått besked. Nu låter detta värre än vad det är. Jag har fått intrycket av att det är mest en formalitet. Man kommer inte så här långt utan att vara godkänd. Så det är bara mest att det tar en massa tid att få det officiella godkännandet när man länge vetat att man i praktiken är godkänd. Om detta nu slutar med att jag har ytterligare kompletteringar kvar kommer jag bli jevligt_sur87.jpg

Nu ska jag dra en kopp reklambyråkaffe till och fortsätta med danskan (japp, jag sitter med danska just nu).

Det finns ett skämt här någonstans om danska.

Jag får återkomma efter kaffet.

Moderna författare

Det måste vara väldigt svårt att bli författare idag. I den grad man faktiskt ”blir” författare förstås. Men ändå. Med alla utlopp man har idag som Twitter, Facebook och bloggar.

När ska man ha något nytt kvar att säga?

När berättar du något som du inte redan sagt i en välformulerad 140-teckens tweet?

Det är ett slags överflöd på utlopp och inlopp så till den grad att det finns risk att stora talanger drunknar i valmöjligheterna att definiera sig själva.

Cogito ergo sum har blivit ”jag syns, alltså är jag”.

Om man syns behöver man inte säga något och det skrivna ordet hamnar på efterkälken.

Midsommar och det man inte fick

Vaknar upp dagen efter midsommarnatten efter ha sovit ut och därmed för länge. Ångrar mig varje gång då jag känner mig tung och trött och inte det minsta het. Natten mitt i sommarn spenderades med några vänner på campus, grillade i regnet, drack öl, drog grova skämt och tittade på Jeff who lives at home. Den följdes med några avsnitt av eminenta Suits som jag äntligen fått folk att titta på. Jag ångrar mig alltid efter mina övertalningskampanjer eftersom jag inte längre har serien för mig själv. *hipster problematik*

På väg genom campus på ett chokladuppdrag med en av kompisarna nämnde jag min ångest över att aldrig vara en del av de stora festerna. Detta är ju trevligt och allt, sade jag. Men ibland ångrar man att man inte har varit del av fler av de där riktigt stora detta-ska-bli-den-bästa-kvällen-i-vårt-liv-festerna. Även om alla alltid säger att det inte är mycket att ha.

Så vill man alltid ha det man inte fick.

Vi nickade tyst åt varandra och tog en bit choklad.

Tegelsten

Art Director-Johan passerar mitt skrivbord och lyfter på min iPhone 3GS, studerar den snabbt och säger:

”Vad är det här för museiföremål?”

Sedan skrockar han och går.

Japp.

Jag kan ha hur många examen jag vill. Men kommer nog alltid vara Praktikanten här.

Tillbaka igen

Tillbaka på reklambyrån. Sitter i köket snedstreck matsal och hamrar på tangenter. Igår ringde de och idag sitter jag här igen.

Det är snabba vändningar.

Jag hann vara ledig i en vecka ungefär.

Men jag klagar inte. Inte det minsta.

Nog för att skrivbordet inte är ett skrivbord och för att kontoret inte är ett kontor utan mer matsal. Så sitter jag på en reklambyrå och jobbar. Denna gång får jag betalt, om än som frilans.

Och livet kunde vara sämre.

Man ska ju börja någonstans.

Jag börjar här, tänker jag och tittar ut över kontoret.