Två TV-serier att se fram emot

Det finns två TV-serier som jag ser fram emot lite mer än de andra denna sommar. Först ut, den 14:e juni, är den andra säsongen av överraskningen Suits från förra sommaren. Serien cirkulerar kring helyllegeniet Mike Ross som gör test åt andra för pengar. Men han trasslar in sig i sin bästa väns drogsjapplerier och hamnar under en drug-deal-gone-bad i flykt undan drogpolisen och stapplar i ett försök att gömma sig in på en jobbintervju. Men detta är inte vilken jobbintervju som helst. Som en korsning mellan larger-than-life House och awesome-in-suit Barney sitter stjärnadvokaten Harvey Specter och väntar på näste man till rakning. Mike berättar i sin stressade situation allt och bevisar av bara farten att han på grund av sitt fotografiska minne kan lära sig tillräckligt om avdokatyrket för att faktiskt bli den snabbtänkte nye partner Harvey är ute efter. Harvey kräver bevis, Mike bevisar hur snabbtänkt han faktiskt kan vara och hoppar på vagnen. Resten av serien utspelar sig på den välrennomerade advokatbyrån Pearson & Hardman där sanningen kan komma fram när som helst. Dialogen är rapp och underhållande och Harvey Specter är en fantastiskt rolig karaktär som är lika dryg som House men inte lika osannolik, utan mer mänsklig. Plus att alla bär kostym. Vilket är awesome. Berättelsen är ovanligt väl balanserad där ingen karaktär är osannolik, kanske med undantag för den lite väl smarte Mike Ross, och full av härliga biroller som den odrägliga och avundsjuke Louis som alltid får se sig ett steg bakom den ständigt briljerande Harvey. I vilken annan serie som helst hade han varit en klisché, men här känner man sympati även för honom.

Den andra serien jag ser fram emot har premiär den 24 juni och heter The Newsroom. De som känner mig kan inte ha undgått min totala besatthet av en viss serie vid namn The West Wing vilken jag fortfarande håller som en av de bästa TV-serierna någonsin. Båda är skapade av manusförfattaren Aaron Sorkin som har en tydligt rabblande stil i sina dialoger. Hans karaktärer är lite för smarta, lite för snabba och lite för duktiga. Vare sig det handlar om underskattade Studio 60 On The Sunset Strip eller The Social Network har karaktärerna alltid svar på tal inte bara en utan två gånger. Referenserna haglar till höger och vänster till än Shakespeare, än grekiska filosofer. Man tittar inte på hans serier för att dem är realistiska. Man tittar för att det är så oemotståndligt underhållande att se en president sätta dit en kristen högerextremist genom att citera bibeln eller en Vita Husets PR-ansvarig och en assisterande stabchef flippa ur och ifrågasätta landets infrastruktur för att de råkar byta tidszoner i en ofrivillig utflykt på vischan i södra USA och därmed missar ett flyg. Det är smart TV för smarta människor. Varken mer eller mindre. Aaron Sorkins återkomst är lovande nog på kanalen som alltid tycks träffa rätt på senaste tiden: HBO. Serien utspelar sig denna gången bakom en nyhetsshow med en republikansk skitstövel till nyhetsankare vid namn Will McAvoy spelad av Jeff Bridges. Ni hör ju hur det inte kan gå fel.

Berättelser från en soffa till en annan

Har precis sett första avsnittet av In Treatment. Med döda ben efter att ha försökt masa mig runt sjön alldeles för tätt inpå förra löparvändan förfördes jag av det fantastiskt enkla upplägget. Ett enda samtal. Ett avsnitt. Dialogen vänder och döljer och avslöjar hemligheter men gör det utan scenbyte eller biroller. Det är två personer. En terapeut, en patient, en session. Det är manusdriven TV i sin vackraste och renaste form. Kanske blir det tröttsamt i längden. Kanske blir det stillastående. Men en berättelse som drivs av berättelsen är inte så vanligt längre som man tror. Tyvärr. Och jag tänker fortsätta titta med intresse för vad nästa mening kan komma att säga.

Resten där ute

Nu är det bara några dagar kvar till examinationen. Jag har sagt det så många gånger förr, förhoppningsvis för att det är sant, att jag aldrig har jobbat så mycket som de senaste veckorna. Men allt får sin kulmen på torsdag klockan 13:15. Då ska jag göra min presentation, opponering och examination. Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag vet bara att vi är fem stycken kvar av de trettio som anmälde sig i januari. Vad jag ska göra efter det vet jag inte. Bara att jag behöver se över mitt eget varumärke och kanske till slut bygga den nya sidan. Fokus kommer skifta från bloggen, men den kommer ligga kvar här. Och kanske skriver jag mer i den när den blir en flik av det jag behöver vara. Resten? Jag tar en sak i taget. Det har gått rätt bra hittills. Nu är det bara en sak kvar. Sedan börjar ett nytt kapitel. Kapitlet om resten av livet. Jag är mäkta imponerad av att det fortfarande finns folk som läser. Enligt statistiken tickar det på i maklig takt. Tack för att ni finns. Och ni som inte finns kvar, jag hoppas att ni har det bra med resten av livet.

En liten del av mig

En liten del av mig önskar att jag inte hade blivit klar med mitt examensarbete denna terminen. Nu ska vi inte förutsätta att det blir så. Men jag har förmodligen jobbat hårdare på detta än något jag gjort tidigare. För att jag inser vidden av att jobba hårt, hårt på en examen. Att det är viktigt. Men en liten del av mig önskar att jag inte hade jobbat så hårt, blivit så klar, och tvingats lämna allt jag vet och känner till. I tre år har detta varit målet. Man har vetat var man ska och hur man blir. Vill man träffas och umgås behöver man bara gå tre minuter i valfri riktning till en kompis. Campus är litet och lätt att trivas på. Lätt att känna sig tillfreds i. En liten del av mig önskade att jag fick fortsätta, kanske bara en termin till. För mina vänner ska göra det. De fick inte sina examensarbeten godkända, kunde inte fortsätta eller slutade helt enkelt jobba på det. Och får känna tryggheten i en termin till. Jag blev godkänd, fortsatte jobba och tvingas känna mig otrygg. Det finns en viss orättvisa i det. Som man inte får yttra, eftersom man ska vara glad att man har kommit så här långt. Men vissa dagar. Vissa dagar önskar jag bara att allt kunde stå stilla. Bara för ett litet tag. Bara för att låta allt vara oviktigt. Och ofärdigt. En liten del av mig önskar att jag inte blev så klar med allt utan fick känna dig lite längre. Så kändes det då. Så känns det nu. Och så kommer det alltid att vara.