Att devalvera ett minne eller Genom slutna ögon

Det är knepigt det där med kärlek. Oavsett vilken sida av strecket man hamnar på tror jag att det alltid finns någon form av känslor kvar. Det är som att singla slant efter en match istället för innan avspark. Om man ska avsluta med solen i ögonen eller inte.

Jag bryr mig. Det är egentligen ett problem. Det vore lättare om man inte brydde sig. Jag har alltid sagt att jag önskar att jag vore mer av en skitstövel. Det hade blivit lättare att hantera allt då. Man kan bara vända ryggen till och gå utan att någon blir särskilt överraskad. ”Vadå? Nej, men det är ju Kalle. Han är en skitstövel” hade någon sagt och ingen ifrågasätter dig, eller det du gjorde.

Jag vet ju att jag inte är sådan egentligen.

Men ibland säger jag det bara för att jag tycker att jag kan. Som att jag förtjänar lite gott ur det elände som följde. Då skäms jag.

”Mitt ex. kom sjua i Miss Thailand.”

Det känns inte som att det stämmer. Det låter mer som en pojkfantasi som han kokar ihop i sin hjärna innan han går till skolan. Men det är sant. Det händer att jag nämner det i samtal med nya vänner om kärlekar och historier. Jag har liksom inte särskilt många andra erfarenheter att komma med så den dyker upp vare sig jag vill eller inte. Och varje gång orden lämnar min mun känns det som en lögn. Som hittepå och framförallt skryt från den där pojken i gymnasiet som gjorde vad som helst för att hänga på tugget mellan skåpen. Jag tycker inte om mig själv då. Jag skäms. För det är ett orättvist sätt att beskriva någon.

Men det är en genväg. Då slipper jag gå igenom de minnen som verkligen definierar henne i min hjärna och det klarar jag inte av på daglig basis. Så jag skyddar mig själv med skrytet. För det ber jag om ursäkt. Det är fel. Som vanligt vill ju inte pojken låta omvärlden se vem han är. Den där pojken som finns inom mig. Som står på planen och fortsätter singla slant, desperat för att någon gång få rätt sida upp.

Missförstå mig inte. Det fungerade inte. Vi hade inte en chans. Denna text handlar om något annat. Om en fantastisk vän och det hon förtjänar. Om att ha solen i ögonen.

Den handlar om att det känns jobbigt att devalvera ett minne. Till en fras. Till en titel. För faktum är att hon var allt annat än just en skönhetsmiss. Och jag hoppas innerligt att hennes nuvarande och framtida respektive ser det. Ser vem hon är, den hon är när man blundar. För det kan vara så svårt. Man måste anstränga sig. Man måste arbeta för det. Det kommer inte av sig själv.

Jag kisar mot andra sidan planen.

Det är knepigt det där med kärlek. Jag skäms när jag nämner henne som Miss Thailand. Då är jag en hycklare. Men det är klart. Det gör ju detsamma nu. Men jag hoppas att hon blir sedd.

Genom slutna ögon.

Det förtjänar hon.

Det förtjänar alla.

Hes

Så killen från hyresbostäder var här en sväng och lyssnade på min lägenhet. Han konstaterade direkt att det inte var något onormalt. Jag är tydligen inte den enda som har klagat på ventilationssystemet dock. Det är dåligt i det här huset och låter mer än vad det borde. Men det fanns inget att göra. Jag får leva med ljudet.

Han ringde tjugo i nio. Och väckte mig. Jag svarade med en hes röst som påminde om den jag tydligen har efter… hur ska vi säga, nära umgänge. Nu var ju fallet inte sådant och fallet har inte varit sådant heller på bra länge. Dessutom tror jag inte att han tänkte på det. Men hes och nyvaken var jag. Så det var att svänga ihop frukosten snabbt och göra iordning innan han kom.

När jag väl fått reda på att det inte fanns något att få reda på och därmed göra åt skiten gick han. Jag satte på kaffe, tittade på idol och låtsades kunna sjunga hest.

Ingen hör ju över fläkten ändå.

Tunnel avfart

Sitter i soffan med benen utsträckta och med datorn i knät. Spotify spelar Kents 747 i bakgrunden och utanför, ja, där regnar det. Precis som Berg sjunger. Jag har pluggat inför tentan i videoproduktion. Fick lite panik i morse när jag tittade på schemat och fick se att den är redan om två veckor. Mindre än det till och med. Jag hade inte läst något. Inte ens öppnat boken. Så idag började jag. Det är ungefär två veckor senare än vad jag brukar inför en tenta. Men lyckligtvis visade sig boken vara högst överkomlig och inga problem alls att ta sig igenom. Den är rentav intressant. Så redan idag har jag betat av två kapitel av tolv med anteckningar. Jag hade tänkt att läsa ett tredje men har liksom fastnat i någon sorts limbo. En kombination av någon sorts posttraumatisk stress efter gårdagens valresultat där SD ålade sig in i riksdagen med finkostymen på och ett konstant regnväder.

Nä.

Nu byter jag låt.

Jag är tung i huvudet. Först hade jag det tyst större delen av dagen men det gick inte till slut. Fläkten envisas med att borra sig ned i nacken. Molar. Maler. Ljudet försvinner inte. Så tillslut drog jag igång Spotify. Men nu är det inte tyst heller. Det är ju musik. Jag behöver tystnad. Jag har felanmält men det skulle dröja till slutet av veckan innan någon kommer och när de väl kommer hit blir det upp till mig att övertyga dem om att detta faktiskt är ett problem. Visst, det kanske är lite skit i fläkten som gör att det låter, men den kommer fortfarande vara där. Och jag far väldigt illa av ljudet, trasig eller ej. Så jag hoppas att de förstår och verkligen gör något åt det på riktigt. Även om chansen är liten.

I wish we all could freeze and explode.

Casettes Wont Listen spelas. Fantastiskt namn, ja. Men jag tycker inte om låten. Den är bra egentligen men jag tycker inte om den. Den har en historia. Ett baggage. Jag vet inte vad jag skriver just nu. Bara låter det bli.

Jag har tappat många läsare det senaste året. Det beror säkert på flera saker. Bloggen har inte varit rolig. Man är inte intresserad av att vara intressant efter en låt som Freeze and explode. Så det blir en massa bearbetning som blir alldeles för publik. Som sätter mig i dåliga positioner. Som får mig att känna mig underlägsen. Men det har behövts. Jag tänker inte säga att jag ämnar att återgå till de populära bloggare jag var en gång i tiden, att jag vill dit, att jag saknar det. Det gör jag inte. Jag vill inte vara den jag var då.

Oj, vad långt och osammanhängande det här blev. Jag skriver sällan så här. Men det kan ju vara bra ibland det också. För den enstaka där ute som fortfarande läser varje perfektionistiskt ord.

Det kan ju vara bra ibland att bara bli.

Det lärde jag mig för en sommar sedan.