Kapitel 3: För Dig

”Där borta bor jag.”

Du pekar med hela armen och lutar dig närmare. Jag tittar på dig. Studerar dig. Jag lyssnar inte riktigt. Jag bara följer med. Liksom iakttar dig i smyg. Och väntar på att kameror ska hoppa ut ur buskarna när som helst. Jag ser mig om. Nä. Verkar fortfarande inte vara ett skämt. Alla andra gånger jag har känt så här, så på gränsen till något stort, på gränsen till något som verkligen kan betyda något har jag känt vinden och regnet dra och slita i mig, blivit rädd och satt mig i lä. I skydd undan det okända och lutat mig tillbaka.

Himlen skakar ovanför oss. Vibrerar lite. Som om något är på gång men inte riktigt kommer loss. Jag tittar upp och skymtar solen där bakom, hur den kämpar och stretar bakom molnen och lyser upp konturerna. Under mig ligger hela staden utbredd. Jag dinglar lite med benen och flyttar mig en centimeter närmare. Lite, lite till. Nej, det är nog ingen som driver med mig. Men kan det verkligen vara så?

Ändå känns allt handlöst.

Jag tycker staden är så vacker. Hustaken är så annorlunda här än hemma. De är gamla och använda. Små, små gator och torg skymtas och små kyrktorn kryper upp. Men jag känner mig ändå så fruktansvärt vilsen och livrädd för att släppa taget om det lilla stentaket vi sitter på. Det blåser till en aning och mullrar ovanför. Jag ser på dig. Detta var inte vad du hade räknat med. Vädret. Men träden är vackra och trots hotet om regn tycker jag inte molnen är grå. Inte idag. Inte här. Jag tillåter mig att se det idag. Trots att jag inte vet någonting om imorgon.

Vinddraget tar tag i mig.

Små droppar faller och vi hoppar ned och gömmer oss i valvet. Du fortsätter prata. Jag svarar men vet inte riktigt vad. Hela tiden kommer jag på mig med att tro att det är på låtsas. Jag skakar lite och avskyr ovetskapen. Jag rättar till jackan och drar handen genom mitt hår. Igen. Det gör jag när jag är nervös. Det hatar jag. Men jag har hela tiden sett att du leker med ditt hår och det älskar jag. Nästan lika mycket som hustaken.

Vinden vägrar släppa taget om mig. Den ger sig inte av. Men du lutar dig fram, närmare mig och jag känner mig stressad av hur du så enkelt trotsar vinden och regnet. Jag är på helspänn. För jag kan inte undkomma känslan. Hur jag handlöst faller.

Faller för dig.

Och aldrig i helvete att jag hämtar ett paraply.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

5 reaktioner till “Kapitel 3: För Dig”

  1. Åh, äntligen Kalle! Och jag är mer kär nu i dina texter, än vad jag var i december när jag började läsa. *mwa*

  2. Anna, oh. Tack så himlans mycket.

    Oscar, tack. Det är skönt att vara tillbaka.

Kommentarer inaktiverade.