I will find a way to you

Jag antar att jag är ganska ointressant för tillfället. Det ser man på statistiken. Men det är länge sedan jag slutade bry mig om det där. Har man inget att säga så är det bara så. Då blir det mer av annat. Inte för att fylla ut. Utan för att musiken alltid talar.

Även om man inte själv gör det.

Detta är en av mina hjärtelåtar.

Den får mig att känna sand under fötterna.

Och händer genom håret.

[audio:http://www.bykalle.se/wp-content/uploads/03-jason_mraz-if_it_kills_me_from_the_casa_nova_sessions.mp3]

Once upon a time in the arbetsförmedling

Då har man dansat the arbetsförmedling-tango.

Jag skulle vilja säga att det är spännande. Men det är det inte. Bara ångesframkallande. Som om man är den största jubelidioten denna sida om Bert Karlsson i en blå fotölj med en gul svärtad kölapp med nummer tjugofem. Nu är det såklart inget fel alls att gå till arbetsförmedlingen. Inget konstigt. Men som twentysomething kommer diverse ångest och press krypande när man börjar sammanfatta sitt liv i CV’s och utbildningar.

För att inte tala om när man har väntat i tjugo minuter bredvid en platsfikus, som en kvinna kom och vattnade, bara för att få reda på att man registerat sig på fel ställe.

Hela grejjen andas Idol-audition för egot.

Man inbillar sig att man ska bli pekad och skrattad åt såvida man inte är född med det.

Jag har knäck i luren.

Undrar om det räknas.