Nite

Nu har jag suttit och läst min gamla blogg. Fan vad kul den var. Full av infall och kortare inlägg. Men det kommer tillbaka. Det vet jag. Det går i vågor om kreativitet och kaffe. Ibland med så långa intervall som sex månader. Men nu ska jag gå och lägga mig för klockan är 02:23 och det är ganska tråkigt.

Framgångstips

Tung musik omringar mig.

”Det regnar ute” mumlar jag för mig själv och tar en klunk. Det är ett ganska vanligt konstaterande här. Jag sitter och tittar genom vardagsrumsfönstret ut mot den stora grusplanen. Det är mörkt men jag ser ut ändå. Jag ser den grusplan som var en del av min gymnasieutbildning i tre år. Några ögonblick till höger ligger skolan jag aldrig mer vill återvända till.

Jag sitter med en av mina adidas tryckt mot fönsterkarmen, lutad bakåt i en vit trästol i victoriansk stil. Skor på inomhus innebär alltid fest. Privatfest. Hos en gammal klasskompis. Jag rättar till den smala svarta slipsen och svär en aning över att jag är så uppklädd med uppkavlad svart skjorta. Ingen verkar bry sig ändå. Jag ser mig om. Musiken syns mest. Men bara för mig. Alla andra skrattar och ler. Lamporna blinkar och klockan närmar sig mindre siffror. Jag tar en klunk till. Om man kanske skulle göra som de. Spy av lycka om några timmar. Men jag har aldrig gillat sprit. Jag motar bort tanken som påminner mig om gymnasiet. Infallet som säger att jag är udda som inte vill bli full. Jag har alltid varit pressad här. I denna kompiskrets. I min gamla gymnasiesfär. Med svarta adidas och mörka jeans lägger jag benen på fönsterbläcket, ser mig själv i regnet och drömmer om ett liv bortom osäkerhet någonstans långt här ifrån. Långt från ojudet.

”Hallå, Kalle!” Jag hajar till och tittar in mot vardagsrummet. Min gamla klasskamrat haltar fram och slår sig ned i stolen bredvid mig. Han har byxor med pressveck. Jag rynkar på pannan, ler och tar en klunk öl till.

”Lite väl många shots ikväll?” frågar jag.

”Nä, men vafan kom igen! Det har ju bara börjat.”

Jag skrattar avvärjande, tittar ut i tomma intet och känner mig hjälplös. Det syns inte. Det gör det aldrig. Jag vet hur man gör. Jag hade tre år på mig att lära mig skådespeleriet. Han hoppar närmare mig, lägger armen om axeln, ser mig i ögonen så allvarligt han kan och sluddrar.

”Hörru Kalle. Nu när du ska bli reklamare och allt det där.” Jag hade tidigare berättat om mina marknadsföringslektioner. ”Nu ssschå har jag ett tips till dig. Du vet oss emellan.”

Jag dricker upp resten av min tjeckiska öl och förbereder mig med djupa veck i pannan.

”De andra där.” Han pekar på pianot. ”De vet inte hur man gör. De bara schtannar här och super och har sig. Vafan det är bara du och jag som vill något. Som kan något, polarn’.”

Jag skrattar.

”Vadå, menar du copywriting?” Han noterar inte att jag svarat utan fortsätter bestämt i samma, något trafikfarliga, andetag.

”Jag-menar-vafan det är bara du och jag som vet hur man gör. Och du är min bässsta vän, Kalle. För fan. Så därför. Nu när det bara är du och jag… Jag kan en massa och vill någonstans pressschis som du. ”

Regnet utanför tilltar. Jag tittar ut en sekund och ser hur regnet låter mot fönsterrutan. Jag önskar att jag hörde det. Istället. Jag tror att det låter vackert. Det gör ont i mig.

”Därför ska jag hjälpa dig. Jag vet att vi är hårda mot dig och så där ibland. Men jag har ett tips till dig. Alltschå från hjärtat du vet. Så att du lyckas.” Han pekar mig mitt på bröstkorgen.

”Jasså?” Jag hajar till, ställer överraskad ned min tomma glasflaska och koncentrerar mig på hans läppar. Musiken avtar en aning.

”Du vet. Nästa gång du har svarta byxor…”

”Ja?”

”Ha inte vita schtrumpor.”

Inbillning

Det är lätt att inbilla sig att man är en rockstjärna. Ni kan skruva på er och protestera hur mycket ni vill, men det tror alla som bloggar. Alla som skriver offentligt utan gage är antingen i mycket stort behov av uppmärksamhet eller idioter, för det mesta både och. Men det är lätt att inbilla sig att man bredbent står på en scen och sjunger för alla man sårat, alla man älskat och alla man vill älska. Att man super nätterna igenom pur rock n’ roll. Att man har något att säga. När man egentligen är den där spelemannen på hörnet med en strängfattig gitarr och en resväska med en handfull kommentarer.

Att inbilla sig är lätt.