Utan kaffe i Åryd

Vad fan?”

Jag hade inte haft mycket att göra så jag hängde med. Kompisen bad mig komma förbi och vi åkte iväg fyra dårar i en BMW modell kokain-släde-95. Normalt när detta sker brukar vi mest glida runt och snacka skit. Socialare än så blir det inte. Men nu skulle här drickas kaffe. Visst. Jag älskar att sitta på ett fik. Men plötsligt svängde bilen ut från stan. Vi skulle inte till centrum. Nej.

Vi skulle till Åryd.

”Vad fan?” protesterade jag återigen.

”Ja, vi kan väl åka någon annanstans. Till ett nytt ställe. Typ Åryd. Eller något.” sade initiativtagaren. Jag protesterade igen och frågade varför vi inte kunde ta en fika på ett café i stan som normalt folk.

”Men vill du inte åka någon annanstans? Uppleva nya saker?” frågade han syrligt.

Mitt påpekande att Åryd inte någonsin fallit under ovannämnda kategori viftades bort. I högtalarna dånar någon obeskrivlig musik som mest dånar för dånandets skull. Ungefär som det där styrketränandet för styrketränandets skull. Ingen vet riktigt var Åryd ligger så vi kör mest på känsla och räknar kor. Det är blå himmel och böljande cumulusmoln och jag låter tankarna vandra iväg.

Efter många om, men och varför stannar vi tillslut vid en sjö. Det ska tydligen ligga ett brukssamhälle på andra sidan bron och vi strosar iväg. Det pratas om hur fint det är och att man borde haft med sig finkläderna. Jag skrattar för mig själv. Jag har svårt att förstå mig på att man helt plötsligt utan anledning måste åka till Åryd för att säga att man varit i Åryd i tio minuter och varit ett med naturen eller möjligtvis hälsat på en ko. Det känns introvert. Men jag säger inget. Som vanligt.

Det är detta jag vuxit upp i. Det är homofobiskt. Självcentrerat. Och mycket hårdrock. Hö-hö-mentaliteten hänger som blytunga moln över allt. Man får inte någonsin sänka garden för då tar någon chansen att bevisa sig själv. Det senaste har avtagit sedan gymnasiet, men ligger fortfarande kvar och lurar. Man blir hård. Jag blev hård. För så ska det ju vara. Lite som de första tjugo minuterna i Full Metal Jacket. Fast nördigt och utan pondus. Där växte jag upp.

Det enda fiket vi hittar hade inget kaffe att servera. Jag kvävde mitt skratt och den egentligen ganska uppenbara tanken på att Åryd inte har något kaffe. Men där var väldigt fint. Det fanns en sluss och ett vattentorn, från tidigt 1900-tal gissade arkitekten i mig.

Vi körde iväg hemåt utan att ha druckit en droppe nytt eller spännande kaffe.

Men plötsligt passerade vi en skylt som det stod loppmarknad på. Där måste det ju finnas kaffe hojtade man och utan eftertanke hoppade tre före detta hårdrockare och en hördelskadad pojke ur bilen och för en sekund dundrade ett trumsolo ut över de småländska vidderna som skrämde mjölken ur korna. Självkart fanns där inget annat än bråte och en tant som lärt sig ett och annat försäljningsknep. Medan hon skulle kränga en plastmugg med en dalahäst till en egenkär kille som aldrig läst annat än Tysklands historia gick jag ut på framsidan av den lilla röda stugan och satte mig på en bänk. Jag suckade.

Plötsligt hände det.

Det blev tyst.

Inga trumsolon. Inga utläggningar om vem-fan-bryr-sig. Inget snack om transvestiter som tittar på en konstigt. Ingenting. Det var precis ingenting. Förutom träd som susade. Jag blundade. Är man hörselskadad har man konstant tinnitus. Jag har också den svåraste varianten. Den väcks ur sin dvala när det är helt knäpptyst. Och det är det värsta av allt. Värre än en krog klockan ett en lönenatt. Men sitter man på en träbänk på landet vid en röd stuga och bara hör de stora träden susa.

Då är det så nära tysthet man kan komma utan att det är knäpptyst.

Och det är underbart.

Vad fan.

Åryd var inte en så dålig idé trots allt.

Min storasyster

Jag: ”Jag har tråkigt. Det finns ingen att snacka med. På msn.”

Hon: ”Jasså.”

Jag: ”Alla verkar vara afk.”

Hon: ”afk?”

Jag: ”Ja. Away from…”

Jag gör en menande gest med handen för att avsluta meningen. Min syster tittar på mig som ett stort frågetecken och fyller i.

Hon: ”…kitchen?”

A penny for your ambition

Jag vill skriva något långt och tänkvärt men det går inte. Inget blir bra. Det är fömodligen för att jag egentligen inte har någon idé. Jag känner mig just nu mest nedslagen på grund av alla mina misslyckade försök att få tag på en praktikplats där jag kan testa på copywriting.

Ingen har tid.

Det verkar helt omöjligt.

Och ändå läser man överallt annonser som är så dåliga att de inte ens skulle duga som toalettpapper.